Jag tycker om böcker (5) Det svenska hatet av Gellert Tamas

Det finns en slags overklighet över landet Sverige idag. Det behövdes bara några ord från en nyvald president i USA för att skapa en förvirring av stora mått. Och journalister som kommer till Sverige för att åka till utsatta områden - omdöpta till det mer militärengelska "no go zones" som naturligtvis låter mycket häftigare (och värre) än till exempel problemområde.
Nej. Jesus skulle inte ha mycket att hämta i nuvarande polariserad debatt. Det känns som om jag inte heller har det - utan att ens vara i närheten av jämföra mig med Jesus. Fastän - det ska jag erkänna - att min första tanke var efter att ha läst igenom Gellert Tamas bok Det svenska hatet - en berättelse om vår tid: Det behövs mer kärlek!
Den känslan att det behövs något slags kärleksbudskap förstärks vid de tillfällen när man kommer in i kommentarstrådar där katastrof- och undergångsvisioner avlöser varandra. Det svenska samhället håller på att gå under. Sjukvården kollapsar. Skolan kraschar. Samhällsinstitutionerna krackelerar under trycket av vågen som kommer från MENA-länder. MENA ska uttydas mellanöstern och nordafrika. Denna våg suger ut hela det svenska samhället och hotar nu att lämna kvar dess infödingar (de som är födda i Sverige - helst mer än tre generationer bakåt - eller så) i fattigdom och nöd. Sexualbrotten ökar och kvinnor känner sig otrygga. Och enligt vissa beror det helt på personer (män) som kommer från MENA-området och omfattas av tron på Allah.
Gellert Tamas bok är en detaljerad bok om hur Sverige påverkats och förvandlats under en 25 års-period. Den första riktiga politiska uppstickaren som kom och ville skylla allt på ont på invandrare och flyktingar dök upp i början av 90-talet. De kom in i riksdagen och åkte ut så det visslade om det 3 år senare. 2010 kom nästa parti, mer framgångsrika och överlevare - tiderna har ändrats - där ett exkluderande budskap grundat på monokulturalism och en nationell homogenitet får definiera svenskhet. Lika barn leka bäst. Och där finns det ingen som helst plats för invandrare och flyktingar.
Ja. Gellert Tamas bok var en deprimerande läsning. Vad är det för personer som bränner sina grannars bilar? Vad är det för övertygelse som får en person att spränga sig själv i luften i centrala Stockholm? Varför väljer en person i Norge att ta till vapen och skjuta ihjäl nästan 70 av sina unga landsmän? Varför kapar man flygplan för att störta dem eller köra in i skyskrapor? Varför bestämmer sig någon för att mörda personer som ser ut som invandrare? Varför finns rivaliserande gängkriminalitet a la USA där de misshandlar och dödar varandra? Och varför är de inblandade i allt det här våldsamma, som det ser ut, uteslutande män??
Hatet finns hela tiden närvarande. Men också ett förnekande av att människor är lika värda. Eller att det skulle finnas universella mänskliga rättigheter oberoende av ekonomi, religion, politiskt system. Nej. Sverige har aldrig varit någon utopi fri från kriminalitet, fattigdom och orättvisor. Att nu använda invandrare, flyktingar och migranter som syndabockar, eller peka ut dem som virus i samhällskroppen, är en politisk retorik som funnits tidigare.
Och där den funnits, där har den aldrig lett till något bra eller gott.

Det svenska hatet av Gellert Tamas, utgiven på Natur & Kultur oktober 2016

När tiderna - en - förändras

Det är ingen tvekan om att Svenska akademiens val av Bob Dylan som litteraturpristagare 2016 skapade ett sus västvärlden över. Av förvåning. Undran. Förtjusning. Avståndstagande. Låg det inom Nobels intentioner? Är Dylans texter verkligen självbärande, eller är de helt beroende av framförandet med musik? Är Dylan för populärkulturell? Var det inte bättre förr då pristagaren knappt var känd i de kultursfärer som mest intresserade sig för vem som fått Nobelpriset?
Nå. Jag kunde plötsligt inte motstå att i princip simultanöversätta någon av Dylans texter. Efter letande fann jag äntligen en text i Vispop 6.
Dock för att undvika risken att bli stämd ska det bestämt skrivas att översättningen ska betraktas som ett eget verk, och originaltexten i Don't think twice, it's all right endast använts som inspiration för min egen text som kommer här:

Du behöver för fan inte undra varför, snuttan
det gör ju ingen skillnad i alla fall
Du behöver för fan inte undra varför, snuttan
Om du ändå inte fattat nåt.
När tuppen kraxar i gryningssolens spott
är jag inte mer, jag har gått
och felet är ditt att jag hade så brått.
Och tänk bara ett, det är rätt.
Lika bra att ha lyset släckt, tjejen
lyset som jag aldrig sett
lika bra att ha lyset släckt, tjejen
jag går i mörkret utan vett
Jag önskar så att du kunde övertala mig
att stanna, helt bli kvar hos dig
Äh, vi snackade knappt med varandra, nej
Så tänk bara ett, det är rätt
Jag vandrar på en öde landsväg, snuttan
utan att ens ha en aning om vars
men adjö tänker jag inte säga, tjejen
så det blir lycka till och gu'bevars
Inte för att du var dum mot mig
snällare kunde du ha varit, äh inte rör det mig
du slösa bara bort min värdefulla tid, hej
Tänk bara ett, det är rätt.

Ja, ja. Vem vet var vinden blåser?

Jag tycker om böcker (4) - Farmers Phileas Foggs hemliga dagbok

Philip José Farmer (1918-2009), science fiction, fantasy och mainstream-författare med fler pseudonymer än man uppenbarligen vet om, är en person jag faktiskt träffat.Det var i slutet av 70-talet på en science fiction-kongress i Köpenhamn. Jag hade ett knappt halvår tidigare flyttat in i vuxenvärlden med egen lägenhet och arbete. Och så blev det så att jag med två andra fans fick en sittning på fem man hand (Farmers fru var nämligen också närvarande). Det blev en intervju som jag inte ska gå in på här. Men återkomma till.
Jag ska inte heller gå in på de bokserie som jag uppskattat bäst, hans Riverworld-böcker där alla människor som levt under historiens gång väckts upp längs en enorm flod. Nej. Det blir en bok som jag precis läst om: Phileas Foggs hemliga dagbok. (The other log of Phileas Fogg). Det är först nu jag tagit reda på att det faktiskt finns uppföljare, vilket på sitt sätt har en förklaring, vilket kommer som utvikning här (men det är min förklaring, så den kan diskuteras):
Farmer var på sitt sätt otroligt produktiv. Han skrev mycket, och inte alla uppskattade det han skrev. Ett exempel är när han tog en av författaren Kurt Vonneguts, med Vonneguts välsignelse romanfigurer, Kilgore Trout. Kilgore Trout beskrivs i en av Vonneguts böcker som en författare vars verk bara använts som utfyllnadsmaterial i porrtidningar. Farmer skrev en ganska tråkig roman (Venus on the halfshell - på svenska Stjärnsnäckan), vilket fick Vonnegut att ångra och ta tillbaka sin välsignelse. Det var väl så dags då!
Alltså: En del av det Farmer skrev kunde vara småtråkigt.
Så ock Phileas Foggs hemliga dagbok. Själva ramen är Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar. Men Farmer har kommit över Foggs hemliga dagbok och kan därmed tala om de verkliga orsakerna till Phileas Foggs och Passepartouts resa runt jorden. Jag ska inte öda så många ord och avslöja så mycket av intrigen, annat än att det rör sig om ett interstellärt krig som förs vidare utan kontakt med de ursprungliga antagonisterna av mänskliga avläggare till de rymdvarelser som en gång kraschat (?) med sina rymdskepp på jorden.
Det jag däremot ska öda ord på är Farmers förtjusning av att använda sig av fiktiva och verkliga personer i sina romaner. Så är det i hans böcker om Riverworld. Så är det i hans bok om Tarzan. Så är det när han använder ett fiktivt författarnamn för att skriva en bok. Och så är det definitivt i Phileas Foggs dagbok - på ett sätt självklart - de som var med i Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar finns naturligtvis representerade i Farmers berättelse också. Men ytterligare personer från författaren Arthur Conan Doyles fiktiva undre värld kommer till, samt personer från andra böcker av Jules Verne. Denna fiktiva interpersonalitet borde lova mycken igenkänning och lägga till en gränsöverskridning som ibland tillåts florera. Det är ju definitivt enklare när de författare till de romanfigurer som används varit döda i många år. Därmed slipper man en del stämningsansökningar. Och det går inte att undvika det smått studentikosa i att låta personer från den fiktiva eller verkliga världen uppträda utanför den ram de satts i. Det blir fnissigt (men i längden också småtråkigt).
Det är väl det fnissiga som får översättaren av Phileas Foggs dagbok, Gunnar Gällmo att 'go bananas' och i en efterskrift fylla i med en egen version av varför Philip José Farmer inte berättar hela sanningen, och varför den svenske nobelpristagaren och författaren Eyvind Johnson i sin översättning av Jorden runt på 80 dagar, förtiger vissa detaljer.
På basis av intervjun skrev jag faktiskt ett personporträtt av Farmer. Vad man här bör veta är att det faktiskt står på ett flertal ställen - bland annat engelska wikipedia, och i baksidestexten av boken Phileas Foggs hemliga dagbok - att Philip José Farmer i början av 1950-talet förde in sex i science fiction med sin novell The lovers. Och jag var nog lite kritisk. Utan att använda de orden skrev jag ungefär för att skydda 'varumärket' av att ha fört in sex i science fiction var något han aldrig skulle komma undan, utan hela tiden måste underhålla. Därefter undrade jag om jag gjorde honom rättvisa. Stackars Farmer. Må han vila i frid!

Jag tycker om böcker (3) - Clarke - alla dessa rymdodysséer

Odysseus beskrivs som en listiger man, ingen kunde vara listiger än han. Mannen som klädde sig i kvinnokläder för att undkomma när Agamemnon kom för att hämta honom till den stora belägringen vid Ilions stränder, där staden Troja låg. Bakom dess murar fanns Helena, Agamemnons broder Menelaos fru, orsaken till att man gått i krig. Fru Helena hade rymt med prins Paris av Troja. Nu krävdes hon åter.
Efter många år då Trojas öde beseglades var det dags att dra hemåt. För en av personerna tog det längre tid än han själv ville - Odysseus. Homeros, Iliaden och Odysséns påstådde författare, skyllde på att havsguden Poseidon och Odysseus inte var riktigt kontanta. Ordet odyssé var uppfunnet, enligt svenska akademiens ordlista betydande lång och äventyrlig resa.

Jag såg den först. Stanley Kubricks (1928-1999) 2001 - a Space Odyssey (2001 - ett rymdäventyr, premiär i Sverige 1968). En av de starkare sekvenserna i filmen är dockningsproceduren mellan ett rymdskepp och en rymdstation till tonerna av Strauss An der schönen blauen Donau. När jag sedan läste boken (på svenska År 2001, utgavs 1973), av den science fiction-författare som var anlitad som manusmedskribent och idégivare, Arthur C Clarke (1917-2008), insåg jag att Clarke och Kubrick hade meningsskiljaktigheter. Den dockningsprocedur där rymdskeppet korkskruvliknande snurrande hamnar i samma takt som entrén i mittaxeln på rymdstationen, och som så vackert visualiseras i filmen, får en direkt mördande kommentar i boken: Mittaxeln på stationen och dess dockningsarmar roterar till skillnad från stationen inte alls (eller har en motrotation som exakt motverkade stationens tempo). På så sätt kunde en rymdfarkost kopplas in i den för överföring av last och passagerare utan att virvlas runt å det katastrofalaste.

Dessutom tyckte Clarke att han hade en mycket bättre idé för hur astronauten Bowman skulle kastas ut i det som i filmen blir en (häftig?) LSD-tripp. Det skulle inte ske som i filmen vid Jupiter där Bowman i en av rymdskeppet Discoverys reparationskapslar jagar igen monoliten och uppslukas av ett obegripligt världsallt. Nej, Discovery fick fara till Saturnus, och på en av dess månar med reparationsfarkostens hjälp möta monoliten och - ja - uppslukas av ett av Clarke noggrant förklarat världsallt. Fast det ska erkännas, i mångt mycket verkade de vara helt överens, och Clarkes kapitulation är närapå fullständig i uppföljarna. För  uppföljare kom. Ytterligare en film blev det, och 3 böcker. I Peter Hyams (1943- ) film 2010 - the year we made contact, (2010 - andra rymdodyssén) med premiär i Sverige 1985 gjordes en liten eftergift till Clarkes första bok - Bowman får säga det han säger i boken 2001 när han sugs in i monoliten åh - herregud - den är full av stjärnor. I övrigt är det scenariot från filmen 2001 som gäller: De åker till Jupiter, inte Saturnus. De stöter på monoliten i rymden som i filmen och boken 2010  spyr ur sig ett medvetande som var Bowman och så vidare.

Men Clarke spann vidare. Det kom ytterligare en bok 1988: 2061 Odyssey three (2061 tredje rymdodyssén). Märkliga saker händer där. Utan att gå in på några som helst detaljer så är väl det märkligaste ändå att den främmande rymdintelligensens "tjänare", som fungerat oklanderligt i miljontals år, plötsligt på knappa 60 år håller på att falera.

Fast vad som gör dessa böcker närmast omöjliga är att Clarke inte kunde förutse det som hände i den verkliga världen efter 1990. I 2001 och 2010, och om jag minns rätt 2061 är USA och Sovjet fiender, och i 2010 håller det på att eskalera till ett tredje världskrig. Kina är i böckerna 2001 och 2010 en stat som ingen vet vad de håller på med, och överraskar omvärlden med eget självsvåldigt handlande i boken 2010. Clarke hade ett syfte att sprida ett fredsbudskap för att undvika en nukleär förintelse orkestrerat av två oförsonliga supermakter. Läget blev ett annat, och romanerna (samt filmen 2010) förlorade stora delar av sin aktualitet.

Men trots det gav inte Clarke upp. 1997 kom 3001 - the final Odyssey (3001 - den sista resan). En av astronauterna på den ursprungliga färden år 2001 som fick sin luftslang avklippt och for ut i den interplanetära rymden, återfinns av ett kometskepp och är så pass bevarad att de lyckas återuppliva honom. Clarke var 80 år när 3001 kom ut, och han skriver själv i efterordet att, trots tidigare samarbeten med andra författare i sin ålders höst, ville han skriva denna roman helt själv. Och min kommentar till det är väl helt enkelt: Det var honom väl unnat. Och så slutar jag att tycka här.

Jag tycker om böcker (2) LeGuin - Shevek

Det finns en del böcker man läser närmast pliktskyldigast. Det går att konstatera att raderna är läsbara, historien helt okej men när man lägger ifrån sig boken - ja, då finns känslan av att vara vänlig mot den. Vänlig därför att den inte engagerade mig det minsta.
Den bok som jag nu ska tycka om tillhör inte den kategorin.

There was a wall. It did not look important. It was built of uncut rocks roughly mortared. An adult could look right over it, and even a child could climb over it. Where it crossed the roadway, instead of having a gate it degenerated into mere geometry, a line, an idea of boundary.
(Det fanns en mur. Den såg inte betydelsefull ut. Den var gjord av primitivt hopmurade, ohuggna stenar. En vuxen människa kunde se över den och till och med ett barn kunde klättra över den. Där den korsade körbanan hade den ingen port utan förföll till något rent geometriskt: en linje, en gränsidé - övers av Gunnar Gällmo).

Min första läsning av Ursula K LeGuins roman The Dispossessed (på svenska översatt till Shevek) var färgad av en politisk övertygelse om att mänsklighetens måste befria sig från ekonomiskt förtryck, löneslaveri och med en obändlig vilja skapa ett jämlikt samhälle tillsammans. Det var ingen idé att ens tro på någon Gud, tron måste vara på människan och människan allena. Och här fanns en författare som djärvdes att skriva en roman om ett geni som växer upp i ett egendomslöst samhälle.
Enbart den utmaningen fick mig att hålla andan. För den ovan citerade inledningen av boken uttrycker själva temat: Muren. Muren mellan människor. Muren mellan klasserna. Muren mellan nationerna. Muren i var och ens skalle. Huvudpersonen i boken, Shevek, får i kraft av sitt geni resa från den anarkosyndikalisitiska gruvkolonin placerad på Annares, en måne till planeten Urras. Urras är allt Anarres inte är. På Urras finns skogarna, grönskan, haven, överflödet, förtrycket, klassamhällen, nationer och nationsgränser och två dominerande ekonomier påminnande om USA och det forna Sovjetunionen. Det innebär att Anarres är så långt ifrån ett Utopia det går att komma. Att överleva på den planeten är en oupphörlig strid mot elementen med knappa resurser att fördela. Och hela tiden där det finns centrala institutioner, uppstår också informella hierarkier. Maktkoncentration skapar murar, och den ideologi man bekänner sig till, den egendomslösa, icke-ägande filosofin får stryka på foten. För grannplanetens nationer är det samhälle som finns på dess måne utmanande och extremt, och tolereras endast därför att det blev ett enkelt sätt att kolonisera en måne som ingen människa egentligen skulle vilja bo på.
Kulturkrocken är därmed given när Shevek far till Urras som en enskild människa från Anarres - bara ansvarig inför sig själv och den fysikaliska teori han bär på, som är ett åtråvärt sprängstoff för de dominerande nationerna på Urras.
Boken är fortfarande en utmanande läsning om samhällen, människor och ideologier, och på vilket sätt vi alla är slavar under dem. Fortfarande går det inte för mig att tro på någon högre makt, och det enda som förändrats sedan den första läsningen är att tron på människan fått sig ett antal rediga törnar. Eller hur ska man annars tolka en insikt, trots sammanhållning och långt gångna försök till gemenskap, att vi också är våra absolut värsta fiender? Kanske är det så att finns inte behovet att äga något finns inte heller något att krampaktigt hålla fast sig vid?

But he had brought nothing. His hands had been empty, as they always had been.
(Men han hade inte tagit med sig någonting. Hans händer var tomma, som de alltid hade varit - övers av Gunnar Gällmo)

Jag tycker om böcker (1) Sheckley - Världar utan gräns

Jag har en hel del böcker i mina bokhyllor, inte uppseendeväckande mycket, men en hel del. Därför tänkte jag i mitt stilla sinne att jag skulle skriva om några av dem. Bara sådär utan vidare. Således:
Den bok jag ska tycka om i detta inlägg kom ut 1968 och har snart 50 år på nacken.

Dess engelska titel är Dimension of miracles och fick titeln Världar utan gräns när den 1973 utkom i Sverige. Författaren heter Robert Sheckley (1928-2005) och verkade som science fiction-författare. Han hade en satirisk ådra i ett antal verk. I några av dem är delar av satiren löjlig, banal och barnslig. Verket Världar utan gräns lyckas undvika detta. Jag vet inte om det är så, men denna bok skulle kunna vara en stor inspirationskälla för Douglas Adams (1952-2001) och hans Liftarens guide till galaxen-serie. Det finns slående likheter i upplägget och historiernas utformning. I Sheckleys episodroman vinner bokens huvudperson Thomas Carmody ett Pris i det Intergalaktiska lotteriet och förs till det Galaktiska centret för att hämta det. Väl där visar det sig att lotteridatorns inprogrammerade felmarginal låtit fel Thomas Carmody komma för att hämta priset. Därefter handlar allt om att försöka komma hem igen, vilket inte är så enkelt eftersom man förutom var i galaxen jorden befinner sig, måste fixera vilken jord det är och under vilken tid han ska föras tillbaka till. Något som den enkle jordmannen Thomas Carmody inte känner till. En av personerna i boken karaktäriserar till och med Carmody som "en nolla, en varelse som är otänkbar i bildat sällskap". Dock får han hjälp att försöka hitta igen sin hemjord, och råkar på vägen ut för olika företeelser och existenser. En av de bästa avsnitten i boken handlar just om hur jorden formades av en planetbyggare (som har många likheter med den planetbyggare som beskrivs i en av böckerna i Douglas Adams liftar-serie). Denne hade nämligen fått en beställning av en kitslig långskäggig man som egentligen inte alls var nöjd över det 6-dagarjobb planetbyggaren åstadkommit med begagnade berg, hav och ökendelar planetbyggaren kommit över för en billig penning. Men planetbyggaren lyckades övertyga beställaren om att jobbet var ok, vilket fick ordentliga konsekvenser för den mänsklighet som placerades där.
Thomas Carmodys vidare äventyr för honom till många absurda situationer som naturligtvis många gånger är speglingar av det som kan hända i vår vardag. Det handlar om byråkrati, om överbeskydderi, om dråpare och rent allmänt konstiga figurer som kan göra tillvaron inte alltid så enkel att leva i. Det är roligt, även om de årtionden som gått sedan boken kom ut sätter sina spår och ger en del patina som gör att den stundtals kan kännas mossig. Men det tar jag än så länge eftersom skratten ändå kommer.

Robert Sheckley: Världar utan gräns (Dimension of Miracles)

Kul att leka gud

Egentligen är det science fiction. Queerteori. Det här med inte heteronormen. Nej, rättelse. Inte allt i queerteori är science fiction, men vissa saker är det. Det handlar mycket om medicinsk kirurgi eller genterapi på en nivå som dagens medicinska vetenskap inte klarar. Livmoderstransplantationer. Total (genterapeutisk) omformning av underliv. Injicerade hormonförändringar. En del saker går begränsat att göra.
"Jag har alltid känt mig som en man / kvinna fastän jag föddes med de genitalier som definierar mig att tillhöra endera könet". Än värre - när jag föddes valdes könet åt mig. Miljö, uppfostran och allmänt utanförskap finns som faktorer. Men då måste utanpåverket egentligen vara ett labilt skal, att bära kläder definierade som manliga eller kvinnliga. Jag vill ge omvärlden ett budskap som inte går att missförstå. Men de inre fysiska attributen hänger inte riktigt med. Sedan är det väl också så att utanpåverket och innanmätet ändå kan harmoniera men utan för den skull tillhöra någon heteronorm.
För mig som definitivt levat (lever) efter heteronormen och kommer att fortsätta göra det, är det ändå fascinerande att inse vilken avancerad teknisk nivå som krävs för att kunna tillfredsställa en hel del önskningar. Kvinnor har under århundraden blivit med barn inom en klart uttalad struktur - mycket förenklat beskrivet som en inkluderande (familj) och en exkluderande (ensamstående), genom samlag. Idag har tekniken, den vetenskapliga utvecklingen sett till att samlaget man - kvinna inte behövs. Plötsligt finns det andra möjligheter. I en framtid kräver den enskilde mannen egen intransplanterad livmoder att bli in vitro-befruktad med. Och ytterligare ännu längre i framtiden kanske det finns genterapeutiska metoder att omforma kroppen till vilket kön, eller neutrum man behagar. Därmed är det dags för kilometerhoppet: Och ännu längre fram kanske teorin om reinkarnation, återfödelse till annan art går att göra verkligt utan att ens behöva dö. Jaha. Du vill bli ett lejon - manligt, kvinnligt, neutrum? Genetisk omformning till paradisfågel? Herr Samsa vaknade som en kackerlacka - inte alls överhuvudtaget omöjligt i en stilla framtid!
Och plötsligt inser jag att varför ordet science fiction hamnat i min skalle - eftersom det finns böcker som på olika sätt redan behandlat alla dessa teman! Det är egentligen inget nytt under solen, det nya är dock att plötsligt går det upp för vissa att det kanske kan vara möjligt. En del av böckerna är rena skräckhistorier, andra är sociala till sin natur, en del är förtvivlade rop på hjälp. För förändrar någon det egna ramverket på ett radikalt sätt - till blodsugande vampyr, eller varulv, göra karriär som tanklös zombie, då kanske den omvandlande inte ens kom ihåg vad det var som gjorde denne till den den är. Allt för att få slippa en heteronorm.

Några lästips:
Margaret Atwood: Oryx & Crake (Oryx and Crake) och Syndaflodens år (The year of the flood)
Greg Bear: Eon (Eon)
Aldous Huxley: Du sköna nya värld (Brave new world)
K G Johansson: Biotika
Franz Kafka: Förvandlingen (Die Verwandlung)
Stephen King: Knackarna (The tommyknockers)
Tanith Lee: Bit inte solen (Biting the sun) och Safirvin (Drinking sapphire wine)
Ursula K Leguin: Mörkrets vänstra hand (Left hand of darkness)
John Varley: The ophiuchi hotline

Det finns mycket mer - detta är vad jag kom på för stunden.